Verkligheten i FN är som ett dåligt skämt!

FN:s generalförsamling röstade nyligen fram Iran till vice ordförande för FN:s nedrustningskommission. Det låter som ett ytterligt dåligt skämt men är tyvärr helt sant. Vi talar alltså om en förtryckarregim som mot FN:s säkerhetsråds uttalade vilja startat anrikning av uran och dessutom skryter om det.

FN är till stor del summan av dess medlemmar. Merparten av dessa stater är inte demokratiska. Det är givetvis viktigt att icke-demokratierna inkluderas i den internationella gemenskap som FN utgör. Det underlättar dialog och utbyte för en tryggare värld. Men det är också viktigt att FN inte är en organisation som skänker legitimitet till dess medlemmar utan tydliga och konsekventa motkrav på respekt för organisationens grundstadgar. Annorlunda uttryckt; det är inte medlemskapet i FN som ska vara den legitimerande grunden utan medlemsstaternas förmåga att leva upp till de konventioner om mänskliga fri- och rättigheter som utgör stommen och grunden i FN.

I ljuset av detta är det rimligt att ordförandeskap och ledning av FN:s olika underorgan inte ska tilldelas länder som är uppenbart olämpliga för uppdraget. Till exempel var det självklart obegripligt att Sverige och många andra demokratier lade ner sin röst i en omröstning om Libyens lämplighet att leda FN:s dåvarande kommission för mänskliga rättigheter.

En första naturlig reaktionen är givetvis att kräva att beslutet stoppas. Men vid närmare eftertanke är kanske detta ett tillfälle då det kunde vara värt att göra ett undantag. Nu måste Iran visa färg. Hur har regimen tänkt sig fortgå med sitt nukleära program och samtidigt leda FN:s viktigaste nedrustningsorgan? Kraven på Iran borde därmed växa att foga sig efter säkerhetsrådets krav.